– Förlåt mig. Det var jag som sköt. Är du okej?

PANG! Min dag började med en hårdpumpad boll i basketbollsstorlek som träffade mig rakt i huvudet där jag stod på ungarnas skolgård i höstkylan i morse. Det tjongade till rejält inne i skallen och gruppen av barn som sekunden innan skrattat högljutt tystnade. Eftersom jag stod med huvudet nerböjt i sonens ryggsäck letandes efter ett par vantar så såg jag inte varifrån bollen kom eller vem det var som sköt. Däremot hörde jag tystnaden och möttes av några stela, förskräckta blickar när jag tittade upp. Det smärtade till så att jag nästan började gråta och med tårfyllda ögon tittade jag mot barnen och såg hur ett av dem slog ner blicken och tog ett par steg tillbaka. För en sekund kände jag ilska rusa genom min kropp och sedan tog jag ett djupt andetag medan jag reste mig upp och kände att det onda började klinga av.

Så plötsligt bröts barnens förstening och en av dem kom fram till mig och la armen på min och frågade:
– Hur gick det?
Hon följdes av ytterligare två som också tog ett steg framåt och undrade om jag hade ont. Jag förklarade att det faktiskt kändes rejält, men att det var okej med mig och att jag förstod att det inte var med vilje som deras boll studsade snett. Det är ju deras skolgård och jag borde tänka mig för var jag stannar.

Då klev han fram, pojken som sekunderna tidigare slagit ner blicken i backen och backat:
– Förlåt mig. Det var jag som sköt. Är du är okej?

Modet att övervinna sina egna känslor och empatin han förmedlade gick rakt in i mitt hjärta. Sedan ringde det in och ungarna var borta.

Jag vände mig till min son och frågade om han visste vilken klass de kom från och vad pojken som så vackert erkänt trots skammen som drabbade honom heter. Jag fick veta vem det var och var han och hans klasskompisar hörde hemma.

Sedan gjorde jag det jag önskar att jag alltid ska göra i liknande lägen framöver: jag knallade upp till tvåornas klassrum och frågade mig fram till deras lärare. Hon tittade undrande på mig en sekund och var nog inte beredd på vad jag skulle säga. Men blev så innerligt glad och stolt när jag framförde mitt beröm till hennes fina, modiga och varmhjärtade elever. Jag namngav killen som hade vunnit mitt hjärta och övervunnit sin rädsla och bad henne att lyfta händelsen som något vackert i klassen. Först efter det såg jag att han stod som nummer två i raden av uppställda elever på väg att börja sin skoldag. Leendet som spred sig när han sträckte på ryggen var obetalbart och värt både smällen i huvudet och de ynka minuterna det tog att leta upp dem och tala om vad jag just varit med om.

Jag hoppas att både han, hans kompisar, lärare och att min egen son lärde sig något av incidenten – det betyder något att våga stå för det man gjort och att säga förlåt. Själv påmindes jag om hur skönt det känns att förmedla och belysa det människor gör som är gott och bra. Min dag började lite kall och hård i skallen, men har därefter känts mjuk, varm och hoppfull i hjärtat.

Kram Lisa
Jag är en viktig vuxen –  det är du också.

hårdboll

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *