Nonviolent Communication Giraffspråket NVC

Några tankar om att säga förlåt, del 1

 Säg förlåt nu.
 Jag kan inte säga förlåt.
 Så klart att du kan. Det är bara att göra. Nu.
 Men jag vill inte.
 Men det förstår du väl, att du måste säga förlåt för att ni ska bli vänner igen.
 Jag vill inte bli vän. Inte just nu. Jag är arg.
 Men du har ju varit dum. Då måste man säga förlåt. Det vet du mycket väl.
– Men om jag inte menar det då.
– Det är klart du menar det. Du gjorde ju henne illa.
– Fast jag är också ledsen, för det hon sa.
– Men du slog ju till henne. Det får man inte. Säg förlåt nu så vi får det ur världen.
– Förlåt då.
– Bra. Nu kan ni vara vänner igen.

nonviolnet communcation giraffspråket nvc

Jag överhörde det här samtalet från min solsäng när jag var på semester för några veckor sedan och jag ångrar att jag inte satte mig upp och sa några väl valda ord. Inte för att jag har med andra familjers konflikthantering att göra, inte det minsta. Men för att jag tror att en liten tankeställare skulle kunna förändra så mycket. Både för mamman som egentligen menade väl med sitt försök att hjälpa tonårsdöttrarnas konflikt och för systrarnas framtida relation.

Förlåt är inte något man bara säger för att man ska, förlåt är något man gör för att man vill. Annars är det inte på riktigt och då spelar det ingen roll. Även om det på ytan kan kännas bra som mamma att höra ett förlåt från det barn som slagit ett annat.
– Bra. Nu kan ni vara vänner igen.
Jag tror inte ett ögonblick på det. Vem vill vara vän med någon som inte menar sitt förlåt? Det känns definitivt inte bra i henne som sa det, som så tydligt uttryckt att hon också är ledsen, att hon är arg och inte vill vara vän just nu. Och det känns knappast bra i den som får höra ett förlåt som inte är ärligt. 

Ibland är vi vuxna lite väl snabba med att vilja lösa en konflikt bara för att få den ur världen. Vi glömmer bort att det finns känslor inblandade och att de känslorna grundar sig i behov som tar sig uttryck genom att vi säger dumheter eller gör dumma saker. Om någon tvingar oss att säga förlåt utan att att vi först har blivit hörda, förstådda för det vi sa eller gjorde eller klara med vår känsla så finns det en risk att vi går därifrån med en bitter känsla. Den känslan för oss sällan närmare varandra, tvärtom. Den slår snarare en kil i relationen.

Om tjejerna däremot fått möjlighet att uttrycka det de kände och upplevde i sin konflikt hade de haft betydligt lättare för att  lyssna på den andra. När vi människor känner oss sedda och hörda har vi större förmåga att förstå hur det vi sa eller gjorde landade och kändes i den vi bråkat med. Då kan vi be om förlåt på riktigt och när vi möts i förståelse finns möjlighet till djupare kontakt.

Mitt nästa blogginlägg kommer att handla om hur jag önskar att jag sagt och gjort istället för att bara ligga och lyssna på konversationen. Håll utkik efter det om några dagar om du är nyfiken.

Kram Lisa

———————————

ViktigVuxen utbildar och handleder pedagoger, föräldrar och andra viktiga vuxna
i relationsbyggande kommunikation och ledarskap.
Följ oss gärna på Facebook, Instagram och Twitter

– Förlåt mig. Det var jag som sköt. Är du okej?

PANG! Min dag började med en hårdpumpad boll i basketbollsstorlek som träffade mig rakt i huvudet där jag stod på ungarnas skolgård i höstkylan i morse. Det tjongade till rejält inne i skallen och gruppen av barn som sekunden innan skrattat högljutt tystnade. Eftersom jag stod med huvudet nerböjt i sonens ryggsäck letandes efter ett par vantar så såg jag inte varifrån bollen kom eller vem det var som sköt. Däremot hörde jag tystnaden och möttes av några stela, förskräckta blickar när jag tittade upp. Det smärtade till så att jag nästan började gråta och med tårfyllda ögon tittade jag mot barnen och såg hur ett av dem slog ner blicken och tog ett par steg tillbaka. För en sekund kände jag ilska rusa genom min kropp och sedan tog jag ett djupt andetag medan jag reste mig upp och kände att det onda började klinga av.

Så plötsligt bröts barnens förstening och en av dem kom fram till mig och la armen på min och frågade:
– Hur gick det?
Hon följdes av ytterligare två som också tog ett steg framåt och undrade om jag hade ont. Jag förklarade att det faktiskt kändes rejält, men att det var okej med mig och att jag förstod att det inte var med vilje som deras boll studsade snett. Det är ju deras skolgård och jag borde tänka mig för var jag stannar.

Då klev han fram, pojken som sekunderna tidigare slagit ner blicken i backen och backat:
– Förlåt mig. Det var jag som sköt. Är du är okej?

Modet att övervinna sina egna känslor och empatin han förmedlade gick rakt in i mitt hjärta. Sedan ringde det in och ungarna var borta.

Jag vände mig till min son och frågade om han visste vilken klass de kom från och vad pojken som så vackert erkänt trots skammen som drabbade honom heter. Jag fick veta vem det var och var han och hans klasskompisar hörde hemma.

Sedan gjorde jag det jag önskar att jag alltid ska göra i liknande lägen framöver: jag knallade upp till tvåornas klassrum och frågade mig fram till deras lärare. Hon tittade undrande på mig en sekund och var nog inte beredd på vad jag skulle säga. Men blev så innerligt glad och stolt när jag framförde mitt beröm till hennes fina, modiga och varmhjärtade elever. Jag namngav killen som hade vunnit mitt hjärta och övervunnit sin rädsla och bad henne att lyfta händelsen som något vackert i klassen. Först efter det såg jag att han stod som nummer två i raden av uppställda elever på väg att börja sin skoldag. Leendet som spred sig när han sträckte på ryggen var obetalbart och värt både smällen i huvudet och de ynka minuterna det tog att leta upp dem och tala om vad jag just varit med om.

Jag hoppas att både han, hans kompisar, lärare och att min egen son lärde sig något av incidenten – det betyder något att våga stå för det man gjort och att säga förlåt. Själv påmindes jag om hur skönt det känns att förmedla och belysa det människor gör som är gott och bra. Min dag började lite kall och hård i skallen, men har därefter känts mjuk, varm och hoppfull i hjärtat.

Kram Lisa
Jag är en viktig vuxen –  det är du också.

hårdboll

ViktigVuxen_AnnicaPersson_LisaCarpevi_selfie

Nu kör vi!

I november 2013 samlades näringslivet i Österåkers kommun på en mässa. Bland deltagarna syntes en och annan logotyp från företag som sysslar med samhällsentreprenörskap och av en slump hamnade två av dem bredvid varandra. Det ena med fokus på utbildning i ledarskap och kommunikation, det andra med säljet inriktat på utbildning om barns känslor och behov. Vi arbetade på varsitt av dessa företag och visste redan då att två eldsjälar hade mötts.

Våra gemensamma nämnare var engagemanget och viljan att påverka samhället till en bättre framtid för barnen.

Samtalsämnena avlöste varandra och när vi skildes åt vid mässans stängning hängde många trådar lösa i luften. Men vi hade bestämt en sak; att Lisa skulle följa med på den studieresa till Kenya som Annica projektledde. Sagt och gjort, några månader senare besökte vi barnhem, skolor och ideella organisationer på den kenyanska landsbygden. Med på resan fanns ett tiotal lärare och sociala entreprenörer och tillsammans fick vi erfara, utbyta och lära känna den kenyanska kulturen, kompetensen och det sociala engagemanget. Med siktet inställt på barns bästa levererades en rad uppskattade föreläsningar och workshops.

Resan bjöd på många skratt, tid för stunder av samtal om värdegrund, visioner, mål och gemensamma erfarenheter från svensk skola och förskola. Där och då föddes en vilja och önskan om att få arbeta med dessa frågor tillsammans i framtiden.

Tillbaka i Sverige fortsatte vi arbeta med kunskapsspridning på varsitt håll. Annica med utbildning av blivande pedagoger och Lisa med handledande kurser för föräldrar och studier i förebyggande föräldrastödsarbete. Samtidigt pågick vår diskussion kring de behov vi uppmärksammat hos familjer och i skolans och förskolans verksamheter.

Det ena ledde till det andra och under våren 2015 påbörjades resan mot en gemensam vardag. Tankar och lösryckta idéer började så smått formas till en affärsidé och varumärket ViktigVuxen började växa fram. Att vi skulle arbeta för barns bästa var självskrivet, men lika självklart blev det att vi ska göra det genom deras viktiga vuxna. Vår styrka, kompetens och erfarenhet finns i mötet med föräldrar och pedagoger. Vi vill sprida kunskap om hur bekräftandet, bemötande och kommunikation med barn påverkar deras personliga utveckling och framtid. Vare sig du möter barn hemma, på jobbet eller fritiden är du en viktig förebild som kan påverka och göra skillnad.

ViktigVuxens ambition är att stärka vuxna och utveckla förmågan att möta barns känslor med empati och ömsesidig respekt. Våra utbildningar, föreläsningar och handledning öppnar upp för insikter och förståelse för barns beteende och de behov som ligger bakom. Vi vill att våra deltagare tillgodogör sig färdigheter i kommunikation och utvecklas i sin roll som förebilder och viktiga vuxna. Detta kommer även att ligga till grund för vår blogg.

Förutom på hemsidan och bloggen hittar du oss på Facebook, Instagram och LinkedIn. Följ och sprid oss gärna!

Nu kör vi! Ska du med på resan?

Dagens kram,
Annica och Lisa

ViktigVuxen_Logo_Header